Barnasinnet i mig jublade när vi fotograferade på Liseberg. Vi köpte sockervadd och det var Vadims första gång att smaka på denna sockerbomb. Det var nog definitivt inte sista! Någon mer som älskade sockervadden (förutom jag) var ett bi som i princip satt fast i fluffet. No kidding. Kolla in den svarta lilla pricken i sockervadden! 

Kärlek som håller tvärs över hela jordklotet. Som håller kvar, längtar och stannar. Som inte bryr sig om i vilket land du bor i, eller kommer ifrån, eller ska till. Som inte bryr sig om du pratar olika modersmål eller har smakat på sockervadd eller inte. Det är ju det är som är det finaste av allt.

Ida och Vadim som träffades genom sitt dansjobb, på Cuba Ida är från Norge och well, norska är inte riktigt samma språk som spanska. Inte ens nästan. Men genom dansen, som är ett språk i sig, som alla kan uttrycka sig med, så föll de för varandra. Och för att göra en lång och fin historia kort så bor de nu i Sverige. Gifta och bor och dansar ihop. En ynnest för mig att få hänga med som tredje hjulet på Liseberg, magiskt att få höra deras berättelse och well skitfint att få deras kärlek på bild.