När middagen börjar med att Helena och Andreas förklarar varför alla har fått ett litet paket vid sin plats, innehållandes ett ”fuck cancer armband”. Då vet man liksom att ribban är lagd och att det kommer bli något av en känslobomb, vilket det blev. Det här är ett av det finaste bröllop jag varit på. Fyllt av kärlek, skratt, saknad av de som lämnat för tidigt, lycka för de som var där och tårar av både glädje och av sorg. För det är inte alltid en självklarthet att det är helt och hållet glädje på ett bröllop. För det kan också vara en påminnelse om de som inte kan närvara, som lämnade oss för tidigt eller som blivit drabbade av sjukdomar som inte borde få finnas. Talen som hölls var så fyllda med kärlek och lika mycket skratt för den lyckan som hägrade som fanns där också sorg för de som missade den. Men det är destå större anledning att fira kärleken, för den finns ju kvar även om personerna inte längre gör det.

De befann sig i sina släktingars sommarstuga där de gjorde sig i ordning tillsammans. Helena sminkade sig och käkade en ostmacka. Någon stod och blåste ballonger. Babblarna gick på repeat på paddan för barnet och morfar. Vi svettades. Någon satt och smyggrät i ren lycka. Någon rakade sig och fixade håret. Mer ostmackor fixades. Andreas, brudgummen, gjorde sig i ordning i en liten stuga på tomten med sin bestman. Det är så mycket längtan i de där stunderna innan det är dags att säga ja till varandra för resten av livet.

Helenas extrapappa, Rolf, kan ni se på en del av bilderna, skrattande, gråtandes och bara fylld med all glädje som finns. Han förbrukade ungefär 15 paket näsdukar tills han gav upp och använde linneservetten istället för att torka sina tårar. Rolf som skrattade med hela själen och som grät tårar som kom riktigt från hjärtat. Som med all sin kärlek för brudparet fick oss andra att öppna upp tårkanalerna riktigt ordentligt. Rolf satte ribban med sina ungefär 15 näsdukspaket och i bildserien från middagen kan du nästan leka ”hitta näsdukspaketet” på alla bilder, för det fanns på varje bord. Och till och med jag gav upp tillslut och körde på linneservetten istället.

Helena och Andreas smet iväg med mig en stund på kvällen och vi gick på ett litet äventyr längs vattnet med en crazy solnedgång. Jag och min grymma assistent, andrefotograf och vän Linn, fick fotoljussjukan och lät ungefär såhär 90% av tiden: ohhhh, jaaa, sååå fint, wiiiiie, galet, ah men jag dööör så fint. Ja, på riktigt. Det är en av bonusarna med att fota i solnedgång, fotografens ljudeffekter. En stund att bara få njuta av varandra och andas innan ni ska tillbaka och festa loss med era käraste. Helena sa till och med ”såhär mycket har vi inte hånglat på länge, jag har nästan skavsår från skägget”. Well, så ska det låta!