Vårt bröllop – Vigseln
Symbolisk vigsel – en kompis vigde oss istället
Vi hade tidigt kommit överens om att vi inte ville ha en vigselförrättare eller en präst som höll i vår vigsel utan vi valde en av våra nära vänner som fick agera vigselförrättare. Han som känner oss, som känner många av gästerna och vi vet skulle göra det personligt och avslappnat. Sedan skrev vi våra juridiska papper i Rådhuset i Göteborg några dagar senare istället. Men för oss var vår vigsel ändå där och då på vår bröllopsdag.
Vigselplatsen
Själva vigselplatsen var en del av parken med fin skog bakom. Vi visste att vi ville vara utomhus så där hade vi ställt upp bänkrader så att alla gäster kunde sitta ner. Och så gjorde vi en liten scen av lastpallar som vi la trasmattor på. Hugo snickrade ihop en vigselbåge som han sedan klädde in i plåt (som var ett genomgående tema på bröllopet). Älskar hur det blev och den rostiga höstfärgen på vigselbågen var pricken över i:et.
Vi gick in till Rövarsången från Ronja Rövardotter vilket jag drömt om så länge jag kan minnas. Jag har knappt ord att beskriva den känslobomben jag kände när musiken började spelas och vi gick längs grusvägen ner mot vigselplatsen.
Hand i hand med Hugo och vi möttes av alla våra finaste människor som stod där med tårar i ögonen och både jublade och applåderade när vi kom in. Det. Var. Så. Häftigt. Det kändes liksom magiskt. Vi var där i skogen vid vigselplatsen, vi hörde den otroliga musiken och jag kunde inte sluta le. Shit, jag får tårar i ögonen bara av att skriva det här. Det kändes nästan overkligt.
Vår vigselförrättare hälsade även oss välkomna och pratade litegrann om hur han lärt känna oss. Sedan var det dax för livemusik med vår trubadur som spelade gitarr och sjöng. Otroligt fint!
Textläsning
Vi ville gärna ha ett inslag av någon textläsning också så bjöd in vår gemensamma lärare från mellanstadiet som betytt otroligt mycket för både mig och Hugo. Hon blev ärad av att få inbjudan och läste upp en dikt för oss. Det var också himla fint, personligt och kändes som ett sätt att “knyta ihop säcken”.
Vi avslutade vigseln med livemusik där vår trubadur bad alla stå upp och på “brudparets önskan sjunga med för den här kan ni”. Så alla stod och vi hade “500 miles (I would walk) som avslutnings/utugångslåt. Vi stod och dansade och sjöng framme vid vigselbågen halva låten sedan gick vi ut och vinkande med oss gästerna i ett typ “congatåg” ut från vigselplatsen. Om du kan låten så kan du föreställa dig att 100 personer står upp och sjunger “TJA LA LA LA LA” i refrängen. Det var coolt. Och satte den glada och peppiga känslan vi ville ha.
- Att vi bad “vigselförrättaren” sätta sig på första raden (vi reserverade en plats i kanten) så fort han inte hade något “prat”. På så vis syns vi själva på många av bilderna och kunde ha stunden där framme för oss själva under sånger o.s.v.
- Vigselförättaren välkomnade alla genom att berätta vad som skulle hända och FRAMFÖRALLT att det var mer än okej att jubla och applådera. På så vis visste alla att det var okej och det blev genast mer avslappnat. Han sa något i stil med: “Brudparet har också önskat så mycket jubel och applåder som möjligt, ju mer desto bättre.”
- Vi ville ha mobilfritt. Så vigselförättaren bad alla gäster lägga undan sina mobiltelefoner och njuta av stunden. Han sa något i stil med att: “Brudparet vill se era fina ansikten inte era mobiler. Vi har också fotograf på plats som löser bilder hur bra som helst som ni sen får ta del av.”
- Allt snack var i mick, för även om det känns som att alla hör om man pratar högt så gör de inte det. Så mick var ett måste.
- Att vi vågade ha egna löften som vi läste för varandra, väldigt känsloladdat och fint.
- Vi valde varisin låt som vår trubadur fick spela, vi visste inte vad den andre hade valt för låt. Det blev en rolig överraskning över vigseln.
- Att alla gäster kunde sitta ner, så de hann ”vara där” ordentligt utan att blir trött i fötterna.
Herregud sicken grej det var alltså. Vigseln är utan tvekan en av de häftigaste upplevelserna i mitt liv. Det var så mycket känslor, kärlek och tacksamhet till alla som var där. Och såklart till Hugo. Det blev bättre än vad vi nånsin hade kunnat drömma om.
